Ensam

Tyttö laiturilla

En deprimerad ung man gläntar försiktigt på dörren till sitt liv. I berättelsen pressar en tröstlös ensamhet ihop kroppen, den har gjort det känsliga ännu känsligare och eliminerat hoppet från ungdomsdagarna. Vändagen firade han som vilken dag som helst, ensam, utan sällskap. Dörrklockan ringer inte, telefonen piper inte till, ingen saknar honom. Dag för dag känner han att han blir allt osynligare i ensamhetens rivande grepp.

Ensamheten är en av de stora utmaningarna i vår tid. Undersökningar visar att fortgående ensamhet är en allvarlig hälsorisk på samma sätt som övervikt eller rusmedelsmissbruk. Ensamheten kan göra en människa sjuk både till kropp och själ och påverka totalt på många livsområden.

Ensamheten gör alltför många ungdomar illa också I dag. I den riksomfattande skolhälsoenkäten berättar var tio ungdom att de upplever ensamhet. Nina Junttilas färska bok avslöjar att var femte ung person tidvis lider av ensamhet och ångest på grund av det. Utslagna ungdomar utgör ett eget kapitel och då konkretiseras ensamheten som en känsla av utanförskap utan studie- eller arbetsplats och gemenskapen där. Med tiden riskerar man att glida allt längre ifrån närande människorelationer, vilket gör välmåendet allt bräckligare.

Vi behöver människor i våra liv, alla gör det. En gemenskap att höra till, att leva i som en del, att glädjas i och att möta motgångar i. I synnerhet då man är ung är det viktigt att hitta en kamratgemenskap, genom vilken man i lugn och ro kan pejla sig själv, lösgöra sig från föräldrarna och slå rot som en del av en egen social grupp. I skolan är det tungt att bli stängd utanför kamratkretsen och det kan ha långverkande effekter på individens liv.

Fastän en ung och ensam människa har sociala relationer, saknar han eller hon kanske någon nära, en vän för vilken man kan berätta sådant man funderar på, en kompis som ger trygghet och stöd alltid när man behöver det. Att klara sig själv kan bli ett sätt och till slut ett tvång, då det blir svårare att berätta om den egna situationen och möjligheten att få hjälp flyr iväg allt längre bort. Finländska ungdomar har sagt att avsaknaden av vänner är till och med en viktigare orsak till utslagning än avsaknaden av studie- eller arbetsplats. Att inte ha vänskapsrelationer i ungdomen försvårar gestaltningen och utformningen av den egna livskretsen och växelverkansfärdigheterna kan inte utvecklas.

Om ensamheten inte är frivillig, är den en sak för hela gemenskapen. Varje ung person törstar efter erfarenheten av att bli accepterad, efter vetskapen om att någon är intresserad av just honom eller henne. I mötena i vardagen kan den lilla frågan ”Hur har du det?”, vara just den viktiga öppningen som en som är ensam behöver. Om den unga har varit ensam länge, kan det hända att den allt starkare känslan av utanförskap och rädslan för att bli avvisad kan vara hinder i interaktionssituationer. Då måste den unga kanske först öva interaktionsfärdigheter med andra människor, för att hitta samvaron och kontakten med andra.

Trots att det runtomkring skulle finnas människor som bryr sig, kan den unga ändå känna sig ensam mitt bland människor. Då är det till hjälp att få kontakt med sitt inre och det kan vara givande att granska sitt förhållande till det egna jaget. Det kan krävas en hel del övning att kunna acceptera och se sig själv som värdefull, att finna en inre kraft till byte av synsätt: Jag som är blyg och tystlåten är helt okej! Samma budskap kan var och en föra fram både i ord och handling till just den som ofrivilligt blivit ensam, som just nu behöver en människa. I princip är det lätt att sprida glädje, men det kräver vilja att se och stanna inför människan.