Framåt

Talvinen kuva tytöstä laiturilla

”Sedan kunde jag helt enkelt inte längre gå till skolan”, berättar Irina och kommer ihåg tiden då studierna vid yrkesinstitutet avbröts.” Allt blev ogjort: städning, butiksbesök, det var till och med svårt att gå i duschen." Hon är tacksam över att läroanstaltens kurator blev orolig och ringde, gjorde hembesök, vägledde till rätt hjälpinstans. Det gick några månader på Roparnäs sjukhus. ”Jag började känna mig trygg igen”. Irina märkte att människorna på avdelningen var helt vanliga människor som hade en besvärlig situation i sitt liv. Precis som hon själv också hade.

Det tog några år innan Irina var färdig att återigen börja leva ett liv enligt egna villkor. Hon gick i terapi och övade sig i att tala om sina tankar och känslor, hon gav utlopp för sina svåra erfarenheter med hjälp av en yrkesmänniska. Att man lyssnade på henne hjälpte. Ångesten kom fortfarande tidvis, men småningom fick hon verktyg för att möta även svåra känslor. ”Jag gjorde saker som kändes bra, som fick mig att må bättre. ” Hon berättar att också då var det drömmarna om framtiden som bar henne framåt.

Stadens socialarbetare rekommenderade för Irina en gruppverksamhet inom rehabiliterande arbetsverksamhet för ungdomar, som ordnades i samarbete mellan vuxensocialarbetet och Ungdomsstationen Klaara. Gruppen samlades fyra timmar en gång per vecka. Det passade bra med en lätt inledning på Irinas aktiveringsprocess, men den nya situationen var spännande och det var nära att hon inte skulle ha börjat i gruppen.” Jag ringde på morgonen till min socialarbetare och berättade hur jag kände. Som tur var, så förstod socialarbetaren mig. Hon följde med mig första morgonen till gruppen och jag fick mod att stanna.”

Syftet för den rehabiliterande arbetsverksamheten som är riktad till ungdomar som hamnat utanför utbildning och arbetsliv är att stärka individens förmåga att gå i riktning mot arbetslivet. Gruppens medlemmar kan gå igenom en utmanande period i sitt liv och de kan tillfälligt ha förlorat sin färdriktning mot framtiden. I gruppen har man möjligt att fundera på till exempel egna styrkor, färdigheter som behövs i vardagen samt att få kunskaper till stöd för att gestalta sina egna mål.

Irina berättar att hon i den rehabiliterande arbetsverksamheten har blivit stärkt i den borttappade känslan av att lyckas.” Jag märkte gång på gång att jag klarade av att göra nya saker. Jag fick självförtroende och blicken riktades också småningom mot framtiden och drömmen om ett eventuellt yrke. ” I sin egen rehabilitering anser Irina gruppens stöd vara viktigt. "I gruppen kunde man förtroligt dela med sig olika saker och de övriga verkade förstå hur man känner. ” Besöken tillsammans med gruppen till olika ställen gav Irina säkerhet i hennes eget agerande och i och med att hon lyckades blev tillvaron lättare.

Under vintern kände Irina att hon mådde bättre och att hon skulle orka med mera. Irina saknade mera aktiviteter i sin vardag och hon skaffade sig en arbetsprövningsplats inom en intressant bransch. Hon fick hjälp med de praktiska arrangemangen av personalen vid TE-byrån. Hon drömmer om en läroavtalsutbildning inom branschen. Irina konstaterar att dagarna numera har en rytm och vettigt innehåll. ” Jag är på väg framåt och det känns bra. "